Hang The Blessed DJ

  

Hur gick det då att spela skivor tre dagar i rad varav en dag var i Göteborg? Sådär va. Redan på planet ner till Landvetter kände jag att torsdagspelningen på Galagofesten på Pustervik skulle bli en pärs, men repade mig ganska fort eftersom jag och Christoffer 138 drog direkt från planet till mässan och gick på alla förlagsmingel vi kunde klämma oss in på. Gick förbi Alfabetas monter och upptäckte att de inte hade några Blod Eld Död med sig till Göteborg alls för den visade sig vara slut! Det var en bisarr känsla. Alla 10 000 exemplaren har sålts och nu finns inga fler i lager. Men vid årsskiftet ungefär kommer en pocketutgåva. Jon och jag har fortfarande inte bestämt oss för om vi ska lägga till något nytt material. På något sätt känns det fuskigt mot dem som köpt förstautgåvorna. Vi får se hur vi gör.

Här sitter Christoffer vid Arlanda Express (elit-transport! not punk enough!) och ser miserabel ut i sin Disfearjacka som jag och ett stort gäng kompisar nyligen givit honom i födelsedagspresent. En jacka som i fredags gav upphov till både en krönika i DN - läs HÄR - och mycket upprörda crustkänslor på Facebook.

Fast de känslorna var inget emot min frustration när vi kom till vandrarhemmet i Masthugget vid elvatiden för att lämna väskor och för att jag behövde vila ett tag och upptäckte att receptionen hade stängt för natten. Insikten av att behöva sova mellan 03 och 06 på någons hotellrumsgolv var just i den stunden avgrundsdjup. Men sedan löste allt sig när det visade sig att Galago hade hämtat ut en nyckel. Spelade punk och hårdrock för en övervåning på Pustervik där mycket få var intresserade av att lyssna. Men det blev en fin kväll.

Etapp två i skivspelningsmaratonet inleddes på Nalen vid åttatiden i fredags. Första gången jag hörde talas om Degial var när jag var ute på en helgturné med Watain för två år sedan för bokens räkning. Sångaren Hampus hade hand om merchbordet och trummisen Emil spelade med Repugnant. Jag har alltid lyckats missa Degial och på något sätt fått för mig att deras black metal-variant inte är något för mig, men det var den ju visst.

In Solitude var också helt fenomenala, trots problem med ljudet. Både Degial och In Solitude är två lysande exempel på det som svenska band är extremt bra på, nämligen att ta tydliga influenser från musikhistorien och skruva till dem några millimeter så att resultatet blir vitalt och spännande istället för trött. Dessutom är jag ju väldigt förtjust i band som har en sångare som inte spelar något instrument utan som kan ägna sig helhjärtat åt att vara frontperson. Horn-Per Åhman är en sådan.

När Pagan Altar gick på scenen började morgonens 6.42-tåg till Stockholm att göra sig påmint och jag blev så paniktrött att jag tvingades på ett högst ovärdigt sätt lägga mig ner i mörkret under det stora dj-båset och sova i en halvtimme under skivspelarna, innan min kompis Viktor ledde mig till tunnelbanan och sedan hem. Nu verkade det som om Pagan Altar spelade i två timmar och att alla jag kände ville typ skjuta dem mot slutet så jag kanske inte missade så mycket.

Efter Beast-skivsläppsfesten och en fantastisk spelning med Undergång på The Liffey i lördags så avrundade jag helgen med att ägna halva söndagen åt att korta ner Kobras säsongspremiär om domedagen som sändes i onsdags. Kolla in det HÄR.

av Ika Johannesson

2012-10-05

Kommentera