Foreverdark Woods

  

I helgen ägnade jag mig åt två bokevenemang! Dels var det släppfest på Galleri Steinsland Berliner för Ur Skogen, en antologi om vår relation till skogen, som Blod & Svärd-Daniel Söderberg och konstnären Ragnar Persson tagit initiativ till. Jag bidrog med en intervju med Malin Sahlin, en mycket passionerad skogsälskare som arbetar på Naturskyddsföreningen. HÄR skrev jag om när vi var ute i skogarna kring Finspång och inventerade avverkningsanmälda områden. Jag fick faktiskt ett mail av Malin för någon vecka sedan där hon berättade att ett av de områden som vi besökte nu har räddats! Väldigt roligt. I boken medverkar en massa grymma skribenter och konstnärer: bland andra Pia Simensen, Pär Strömberg, Kristian Bengtsson, Ida Säll, Nadine Byrne, Fredrik Söderberg, Pär Thörn och Elin Unnes, som intervjuar Fenriz.

Daniel och Ragnar, stolta bokredaktörer! En av de roligaste texterna i boken står Matti Alkberg för. Den inleds såhär:

"Skogen? Dra åt helvete. Jag pissar på skogen. Om jag tordes skulle jag det. Men så fort man stannar upp blir man väl ansatt av myror och fästingar. Eller värre, vargar, björnar."

Under festen intervjuade jag honom om hans skogsaversion. Det var både svårt och roligt.

Sedan åkte jag expresstaxi direkt till Moderna Museet där det var släppfest för två nya böcker i Hall of Femmes-serien: Lella Vignelli och Tomoko Miho. Hall of Femmes kan man läsa mer om HÄR. Jag har varit redaktör för ett par av böckerna och var också med och gjorde grundintervjun med Tomoko i New York för ett par år sedan. Hon var mycket tystlåten och extremt privat, och visade blygt upp sina rent fantastiska affischer från 60-talet.

Här är Tomoko själv, fångad någon gång på 60-talet. Då visste hon knappast att en av hennes affischer en dag i framtiden skulle inspirera ett skivomslag med amerikanska hardcorebandet Converge. Det vet hon inte nu heller, eftersom hon tyvärr gick bort i fjol.

Här är Tomokos affisch från 1976, finns tyvärr inte på nätet, fotad fult ur boken:

Och här är Converge-plattan, All We Love We Leave Behind, från 2012:

Hall of Femmes-böckerna finns att få tag på HÄR. Och HÄR finns Ur Skogen. Värt.

av Ika Johannesson

2013-03-06

Roadbjörn Freakfest

  

I helgen var jag på en väldigt, väldigt fin 50-årsfest. Doomnestorn, tillika reklamgeniet, musikspridaren och all-in-all fina personen Björn Hjalmar fick sig en överraskning som han sent ska glömma. 70 pers hade samlats i en studio i Sollentuna, tillhörande min gamla indiebekant Mattias i Pineforest Crunch, för att fira. Själv är jag en av de nyare vännerna.

Första gången jag träffade Hjalle var mitt i natten på Strand i Stockholm för ungefär två år sedan. När Hjalle fick klart för sig att jag gillade shoegaze gapade han med mycket hög röst: HAR DU HÖRT LOOP? Det hade jag inte, men jag förstod att jag absolut måste och att det är ett av världens bästa band! Senare under natten fylldes min Facebooksida med youtubeklipp med Loop. Nu tycker jag ju inte att Loop är ett av världens bästa band, men däremot blev jag väldigt förtjust i Hjalle. En människa som åker till Roadburn varje år och som brinner såpass mycket för musik att han dessutom levererar en skriftlig genomgång av varenda litet band som spelar på festivalen, inklusive youtubeklipp och personligt utlåtande, tar man ju till sitt hjärta direkt. HÄR skrev jag lite om förra årets Roadburn. I mitten av april är det dags igen.

Men tillbaka till Sollentuna. Jag har aldrig sett någon se så chockad ut som Hjalle när han fick av sig mössan från ögonen och hörlurarna ur öronen och hörde 70 av sina närmsta vänner skrika så högt de kunde. Det var väldigt fint.

Sedan blev kvällen en kavalkad av asbra musik. Först ut var Serpent Omega som släpper skiva mycket snart, den måste jag skaffa. Sedan spelade Pig Eyes en specialdoomlåt för Hjalle. Först gick den under namnet Doomlåten, sedan Hjalmar och om jag inte hörde fel blev den slutgiltiga titeln Nuclear Wise Man. Nu lät den ju inte så doomig, men var svinbra ändå. På låt nummer två klev Calle Olsson i Paper upp på scen och fyllde i med synth, sedan ledde konserten över till en Paperspelning med Henke Palm på gitarr.

Hjalle kommer från Uppsala och är gamla vänner med Patrik Wirén och de andra i Misery Loves Co. De hade bestämt redan innan att inte återförenas under kvällen, men ändrade sig och lyssnade in sig på sina gamla låtar i mobilerna. Sedan körde de två stycken som jag inte vet vad de heter, jag missade dem totalt på 90-talet. Det lät hur som helst sjukt bra för att vara ett band som spelat live en gång på 13 år.

Icingen på caken stod Switch Opens för som körde sin sista spelning eftersom de ska lägga av. Kursk med trummor och tre basister. Det var ju just snyggt, dem hade man ju velat sett fler gånger.

Toppkväll! Läs ännu mer på Blabbermouth, där kvällen helt bisarrt hamnade dagen efter festen.

av Ika Johannesson

2013-02-26

Right Next Door To Hell

  

Detta är Slash egenkomponerade smiley. No joke! Den avslutar varje inlägg på hans Twitter, med tillhörande glad eller sur mun. Först fattade jag inte vad den där plutten under munnen skulle vara, men skrollade ner i feeden och fick veta att Slash själv inte rökt på fyra år, men: " My avatar still smokes because he makes his own choices." Jag är nu kär i Slash.

Det enda jobbiga med all den här informationen är att jag upptäckte smileyn på reklambranschtidningen Dagens Medias hemsida - inte för att jag följer Slash på twitter. Och anledningen till att Dagens Media hade en bild på Slash twitterfeed är att han fått en stock Skruf-snus levererat till sin loge på spelningen i Stockholm nyligen. Av en marknadschef som läst på Slash twitter att han var snussugen, och sett till att Slash fick sig lite göttigt sponssnus. Varpå Slash tackar marknadschefen på twitter med namn, samt taggar snusmärket. Allt detta säger så mycket om samtiden och mig själv just nu att det är outhärdligt.

av Ika Johannesson

2013-02-25

I Remember You

  

Jamen hej igen bloggen! Dig hade jag glömt bort - igen! - men nu tänker jag skärpa mig. Här kommer lite uppdateringar från de senaste månaderna:

- Strax före jul kom Blod Eld Död i pocketformat med nytt omslag! Det syns kanske inte direkt, men det är en bild på At The Gates på omslaget nu, även om designen är sig ganska lik. Mer om turerna det omslaget kommer snart. För någon vecka sedan dök boken upp på min lokala Konsum och det är ju en rätt grym känsla att stå i kassakön och liksom snegla åt bokstället och bli helt upprymd när man ser att en bok saknas sedan dagen innan. På första månaden i handeln sålde pocketversionen drygt 8 000 exemplar, vilket känns helt absurt och fantastiskt på samma gång.

- Här ovan ser vi Jon posera framför en helt bisarrt överdimensionerad reklamgrej för boken inne på Pocketshop Götgatsbacken i Stockholm. Eftersom jag tragglade detaljer hur länge som helst med omslaget så ser jag till min irritation att det är en kladd som jag refuserade eftersom orden ligger för nära varandra. Men inte tänker jag klaga när de dragit upp oss så stort! Måste själv gå dit och posera.

- Eftersom jag får en miljard mail om dagen med spamkommentarer till bloggen så går det inte längre att kommentera. Eller det går, men jag kommer inte gå igenom dem längre. Maila direkt till mig på ika@tidningensex.com istället.

- Jag jobbar som en galning med att få boken översatt till engelska, till att börja med. Återkommer i den frågan!

- Nu ikväll fick jag ett gäng bilder av min gamla vän Kristina Wallman. Hon hängde också i Billdalskretsarna i början av 90-talet och här är några bilder från en spelning jag helt glömt att jag var på. At The Gates på Musikens Hus i Majorna helgen 23-24 mars 1991:

Alf Svensson och Tompa Lindberg.

Peter Ekberg, som då spelade i Braindead och idag skriver barnböcker om rymden, och Mattias Lindeblad, mest känd som Rundgång-Mattias.

Anders Iwers, då i Ceremonial Oath, idag i Tiamat. Hehe, undrar hur nöjd han är med den bilden idag.

Anders Iwers, Lotta Karlsson, Oscar Dronjak, Jörgen Johansson och Tompa Lindberg.

Och så jag då. Inget filter i världen kan sudda bort blixtfejset, de oplockade ögonbrynen och tonårsacnen på killen i bakgrunden.  Barn - så här såg alla bilder ut innan digitalkamerans intåg. Alltid vita av blixt, alltid med fokus i bakgrunden. Och trots detta var det som julafton varje gång man gick till fotobutiken och hämtade ut en ny framkallad rulle.

av Ika Johannesson

2013-02-24

You Can’t Put Your Arms Around A Memory

  


Bloggen är åter vid liv efter ett par månaders idisslande, hej hej! Under tiden har vi hunnit lämna pocketversionen av Blod Eld Död till tryck och om allt går som det ska är den i butik på måndag den 17 december. Och om allt går som det ska så blir dokumentärfilmen Looking For Johnny också klar någon gång inom en snar framtid. Det hoppas jag i alla fall innerligt. Om man vill hjälpa till att finansiera den så kan man göra det HÄR. De har fått ihop drygt 10 000 dollar, men verkar behöva 25 000. En bra julklapp kanske? God jul, du är härmed med och finansierar en Johnny Thunders-doku! Vem skulle inte bli glad för det? Bilden ovan är förresten tagen av Linda Falzarano och föreställer Johnny när han var sexton år gammal.

av Ika Johannesson

2012-12-11

Land Of Unforgiving Winter

  

På tisdag kommer Blod Eld Död till Sundsvall! Jon och jag ska prata om boken på Kulturmagasinet klockan 18.30. Kom kom!

av Ika Johannesson

2012-10-28

Between The Hammer And The Anvil

  

För ett par veckor sedan sände Kunskapskanalen en helkväll med serien Hårdrockens historia och ett gäng intervjuer med svenska metalmusiker som jag höll i. Nu ligger alla på Play, kolla gärna in dem! Serien fokuserar ju såklart främst på England och USA och min idé var att försöka teckna den svenska historien i någon sorts temaform. Hela rasket spelades in på Kafé 44 i Stockholm på fyra timmar, sju gäster och alla programledarbitar. Vi hade i stort sett ingen budget och jag är glad att vi fick ihop ett program över huvud taget. På bilden ovan pratar jag tidig svensk heavy metal med Ragne Wahlquist i Heavy Load. Den länken finns HÄR (SVT vägrar ju inbäddning av klipp, helt stört).

Och här berättar Mikael Åkerfeldt i Opeth och Chelsea Krook om utvecklingen av svensk death metal. Chelseas fotoalbum som ligger längst ner till höger i bild är helt fantastiska, fyllda med festbilder på mycket unga death metal-musiker. Det klippet finns HÄR.

Erik Danielsson i Watain och Daniel Ekeroth i Tyrant, Iron Lamb och Usurpress pratade om varför Sverige är så bra på extrem musik. Samtalet kretsade främst kring Bathory, Candlemass, Morbid och black metal. HÄR är den länken.

Sista snacket handlade om vad som är bäst i Sverige just nu. Det diskuterade Henke Palm i In Solitude och Jenny Walroth. De gillade ganska mycket samma band. Notera Jennys extremt fina Rainbow-tröja. Den hade hon bytt till sig av Watain-Erik, som fick en Mercyful Fate-tröja istället. Kolla in båda HÄR!

Här sitter projektledare Jens von Reis och klipper lite. En gång i tiden satt han i rutan på ZTV Nytt och hade sin signaturnick med huvudet i slutet av varje telegram. Nu gör han musikhistoriska program på SVT och håller precis på med serien Nineties. Eftersom han behövde intervjua Chris Cornell i Soundgarden till sitt program hade han en galen idé om att Chris också skulle intervjuas om svensk metal av mig. Det hade ju varit helt fantastiskt, men Chris orkade inte lämna sitt hotellrum för att komma till 44:an. Enda gången jag träffat honom var 1999 för DN när han släppte sin första, extremt pretentiösa, soloskiva, ja den där en låt är på franska. Intervjun skedde på Spy Bar, han hade sminkös, rökte cigaretter med munstycke och satt i sitt vita tajta linne och var mycket mycket seriös och tråkig.

Nåväl. Klippen ligger ute på SVT Play i femton dagar till!

av Ika Johannesson

2012-10-28

Hang The Blessed DJ

  

Hur gick det då att spela skivor tre dagar i rad varav en dag var i Göteborg? Sådär va. Redan på planet ner till Landvetter kände jag att torsdagspelningen på Galagofesten på Pustervik skulle bli en pärs, men repade mig ganska fort eftersom jag och Christoffer 138 drog direkt från planet till mässan och gick på alla förlagsmingel vi kunde klämma oss in på. Gick förbi Alfabetas monter och upptäckte att de inte hade några Blod Eld Död med sig till Göteborg alls för den visade sig vara slut! Det var en bisarr känsla. Alla 10 000 exemplaren har sålts och nu finns inga fler i lager. Men vid årsskiftet ungefär kommer en pocketutgåva. Jon och jag har fortfarande inte bestämt oss för om vi ska lägga till något nytt material. På något sätt känns det fuskigt mot dem som köpt förstautgåvorna. Vi får se hur vi gör.

Här sitter Christoffer vid Arlanda Express (elit-transport! not punk enough!) och ser miserabel ut i sin Disfearjacka som jag och ett stort gäng kompisar nyligen givit honom i födelsedagspresent. En jacka som i fredags gav upphov till både en krönika i DN - läs HÄR - och mycket upprörda crustkänslor på Facebook.

Fast de känslorna var inget emot min frustration när vi kom till vandrarhemmet i Masthugget vid elvatiden för att lämna väskor och för att jag behövde vila ett tag och upptäckte att receptionen hade stängt för natten. Insikten av att behöva sova mellan 03 och 06 på någons hotellrumsgolv var just i den stunden avgrundsdjup. Men sedan löste allt sig när det visade sig att Galago hade hämtat ut en nyckel. Spelade punk och hårdrock för en övervåning på Pustervik där mycket få var intresserade av att lyssna. Men det blev en fin kväll.

Etapp två i skivspelningsmaratonet inleddes på Nalen vid åttatiden i fredags. Första gången jag hörde talas om Degial var när jag var ute på en helgturné med Watain för två år sedan för bokens räkning. Sångaren Hampus hade hand om merchbordet och trummisen Emil spelade med Repugnant. Jag har alltid lyckats missa Degial och på något sätt fått för mig att deras black metal-variant inte är något för mig, men det var den ju visst.

In Solitude var också helt fenomenala, trots problem med ljudet. Både Degial och In Solitude är två lysande exempel på det som svenska band är extremt bra på, nämligen att ta tydliga influenser från musikhistorien och skruva till dem några millimeter så att resultatet blir vitalt och spännande istället för trött. Dessutom är jag ju väldigt förtjust i band som har en sångare som inte spelar något instrument utan som kan ägna sig helhjärtat åt att vara frontperson. Horn-Per Åhman är en sådan.

När Pagan Altar gick på scenen började morgonens 6.42-tåg till Stockholm att göra sig påmint och jag blev så paniktrött att jag tvingades på ett högst ovärdigt sätt lägga mig ner i mörkret under det stora dj-båset och sova i en halvtimme under skivspelarna, innan min kompis Viktor ledde mig till tunnelbanan och sedan hem. Nu verkade det som om Pagan Altar spelade i två timmar och att alla jag kände ville typ skjuta dem mot slutet så jag kanske inte missade så mycket.

Efter Beast-skivsläppsfesten och en fantastisk spelning med Undergång på The Liffey i lördags så avrundade jag helgen med att ägna halva söndagen åt att korta ner Kobras säsongspremiär om domedagen som sändes i onsdags. Kolla in det HÄR.

av Ika Johannesson

2012-10-05

Metal Evolution

  


Den senaste veckan har jag roat mig med att låna hem en massa gamla VHS-band från SVT:s stora arkiv. Lördagen den 13 oktober kommer Kunskapskanalen att sända alla elva avsnitten av Sam Dunns serie Hårdrockens Historia i sträck under någon sorts hårdrocksnattsparaply. Jag ska programleda skarvarna och har bjudit in några gäster för att kolla på klipp och prata om den svenska hårdrockshistorien. Tyvärr finns ganska få metalprogram kvar i arkivet, de flesta avsnitt av Norrsken, Metalljournalen och Diezel är stekta, men några godbitar har jag grävt fram. Som till exempel inslaget ovan från 1993, tror jag att det är, när Entombed intervjuas på Hultsfred och Alex Hellid får finna sig i att bli Uffe Cederlund för en dag. Vet dock inte om jag ska visa det klippet eller ett annat Entombed-klipp. Kolla nästa lördag så får ni se! Imorgon spelas allt in på Kafé 44 i Stockholm. Funderar på om jag ska gå och prata in i kameran samtidigt för att återkalla någon sorts SVT Växjö-feeling från 90-talet.

Här är lite andra göttiga bilder:

Martin Carlsson! Då: programledare för Diezel. Idag: chefredaktör för Sweden Rock Magazine.

Fredda Holmgren! Då: drev Chickenbrain Records som importerade skivor. Idag: driver Startracks Records.

Nisse Hansson! Då: musikjournalist på DN. Idag: musikjournalist på DN.

av Ika Johannesson

2012-10-02

Face The Machine

  

Inleder dagen med den här fantastiska videon! Hur kan denna koreanska superhit som visats nästan 300 miljoner gånger på Youtube ha undgått mig? Kommer enbart att lyssna på den hela dagen för att hamstra all energi jag kan inför ett magnifikt hat trick i skivspelande som jag inleder ikväll i Göteborg - eftersom jag imorse upptäckte att alla mina skivor står i en lägenhet i Bagarmossen vars ägare sitter på ett plan till Kanada. Fan också.

Nåväl. Det får gå. Har med mig datorn på jobbet och ska bränna som en galning innan jag sätter mig på en bar på Arlanda i eftermiddag och tar den traditionsenliga pre-flight-ölen tillsammans med Christoffer "jag har en Disfear-jacka" Röstlund. Ikväll spelar vi skivor på Galago och Novells stora fest på Pusterviksteatern mellan midnatt och 02. Det kommer bli grymt. Till skillnad från förra året, då Blod Eld Död släpptes på Bokmässan, kommer jag bara att vara i Göteborg i tolv hektiska timmar. Så planen ser ut såhär: Landa vid fem, åka direkt till mässan, dricka gratisvin på förlagsminglen, mingla järnet och leta efter nya roliga böcker, äta räkmacka i skybaren på Gothia, spela skivor, tvinga Christoffer att gå till vandrarhemmet, förhoppningsvis sova i alla fall några timmar innan tåget går 6.42 och sedan åka direkt till SVT och göra klart det första avsnittet av Kobra. Det blir ett spännande dygn det här!

Våra första två program handlar om domedagen och eventuellt kommer den här helgen bli min egen privata apokalyps. På fredag spelar jag och Christoffer sedan på Nalen där Püssy a Gogo arrangerar konsert med Pagan Altar, In Solitude och Degial. Det ser jag väldigt mycket fram emot. När min äldsta dotter såg affischen på stan så trodde hon att det var jag, haha.

För att toppa denna trippel spelar jag sedan på lördag kväll tillsammans med Viktor "Goatwolf" Gustafsson på Püssy igen. Fast denna gång på The Liffey för att fira att Beasts nya skiva är klar! Undergång spelar också. Kom kom alla människor!

Hejdå, nu går jag och övar på dansstegen till "Gangnam Style" i ren stresspanik.

av Ika Johannesson

2012-09-27