Såhär såg då alltså anti-Hammerfall tröjan ut! Här är det gula geten som har på sig den eftersom fotografen inte minns vad tjejen på bilden heter. Han låter hälsa att det här exemplaret är ett av de 25 första, vilket syns på det smetiga trycket. De första motiven gjordes på overheadpapper, senare upplagor skapades i Illustrator. Loggan som användes skannades antingen från initiativtagarens lillebrorsas "Glory to the brave" eller en annons i Close-up. Han låter hälsa att han inte ångrar någonting eftersom han tycker att Hammerfall är så jävla dåliga.

Ikväll spelar jag skivor på Wolfbrigades släppfest på Kafé 44. Tyvärr inte med Christoffer 138 Röstlund då han ligger hemma på Telefonplan och försmäktar i en elakartad lunginflammation. Istället ersätts han av Viktor Goatwolf! Viktor står längst till vänster på bilden ovan, som för övrigt föreställer death metal-bandet Vanhelgd där han spelar bas, och man ser ju hur kul den här kvällen kommer bli. Så kom till 44:an nu då.

Christoffer orkade sig dock ut för en kort fika i eftermiddags och överlämnade min försenade födelsedagspresent! Mycket fin. Och tung!

Här är all info inför kvällen. Kom kom.

Härom kvällen var jag på 19 Glas i Gamla Stan och drack naturligt vin tillsammans med Elin Unnes. Hon valde en röd La P'tite Gaterie och jag en grumlig vit Alsace, som var så syrlig att den gränsade till mousserande. Jag ska inte låtsas att jag vet speciellt mycket om vin, mer än att jag gillar att dricka det. Men en sak jag vet är att fler borde dricka naturligt vin, utan svavel och andra tillsatser. Dels för att det är sjukt gott, dels för att man inte känner sig lätt förgiftad efter två glas, som jag ofta gör på vanligt vin.

Jag hade ingen aning om att det fanns naturligt vin innan jag reste till Bergen för att intervjua Gaahl för "Blod Eld Död" sommaren 2010. Efter att vi fikat och gått runt på stan i ett par timmar tog han mig till Jacobs Bar & Kjøkken på Kong Oscarsgate. Där beställde han varsitt glas naturligt vin till oss och höll en liten föreläsning om hur det tillverkas (har glömt den biten). Vinet smakade extremt mycket äpple och var lite svårdrucket till en början då det inte påminde så mycket om det torra vita vin jag föredrar, men när den första tröskeln var passerad så fanns liksom ingen återvändo. Det var väldigt tråkigt att behöva flyga hem till Stockholm en stund senare, hade gärna suttit där och testat viner hela kvällen, speciellt med ett sådant passionerat sällskap.

Igår hade Satyriconfrontmannen Sigurd Wongraven provsmakning av sin nya champagne. På plats var Anders Odden, gitarrist i Dr. Midnight & The Mercy Cult, grundare till Cadaver och livebasist i Satyricon, vars Instagram-bilder jag lånat. Den enda rockflaska jag har stående i skafferiet är just Wongravens dyrare röda vin, har inte druckit vare sig Slayer eller ens Kiss-vinet ännu. Sigurd Wongraven tycks dock vara bra mycket mer engagerad i sina viner än något av de andra banden. Och han tar marknadsföringen på allvar. För det måste väl vara enda anledningen till att han gick med på att medverka i programmet "Dama til" på norsk tv, som går ut på att en kvinnlig programledare under en halvtimme tar reda på hur det är att vara flickvän till olika kända män. Tillsammans åker de till Wongravens vinproducent och han lyckas få hela programmet till att handla om vin, utöver Segwaydejter och obekväma middagar. Jag lyckas inte bädda in, men det finns HÄR. Och så här sade programledaren Live efteråt:

Så hvordan er det å være dama til Sigurd Wongraven?

- Sigurd er en alfahann, og det er veldig sexy å være alfahann. Og så har han veldig omstendelige resonnementer.

Ibland går det inte som man tänkt. Flög upp till Umeå i lördags med uppdrag att föreläsa i en timme om utvecklingen av den svenska döds- och black metal-scenen, alltså i princip det som står i boken. Planerade att inleda det hela med min allra första högläsning. Döm då om min skräck när det bara sitter två personer i rummet på utsatt tid, och båda har läst boken. Några minuter senare droppar det in ytterligare två personer, varav en jag tidigare under dagen fattat är reporter från Västerbottens Folkblad, på plats för att skriva om mässan. Man kan säga att jag varit mer avslappnad i mitt liv.

Jag pladdrade på, minns inte riktigt vad jag sade och sedan satt jag plötsligt i en bil på väg tillbaka till flygplatsen och åkte hem igen. En märklig dag. Arrangemanget var väldigt ambitiöst och bra, synd att det var så lite folk.

De senaste kvällarna har jag  ägnat åt att gneta med översättningar av våra kapitelsynopsis till engelska. Äntligen har vi hittat folk i USA som tycks förstå boken och är intresserade. Så nu gäller det att formulera sig snyggt.

Rökelsedimman låg tät inne på Debaser Slussen ikväll. Jex Thoth brände någon sorts träbit som hon spetsat på en kniv. Saturnalia Temple brände gråbo. Om Anguish satte fyr på något kan jag inte svara på eftersom en av medlemmarna såg så otroligt bekant ut att jag inte kunde tänka på något annat. Sedan kom jag på det! För ett par år sedan köpte jag en för stor skinnjacka på Blocket. Lade bud på och vann en lite mindre och när det visade sig att säljaren var ute efter en större så möttes vi på Centralen och bytte jacka. Nu stod han där på scenen.

Det är verkligen sinnessjukt många bra konserter i Stockholm just nu och det är omöjligt att gå på alla, speciellt om man som jag har två döttrar hemma. Därför krävs noggrann avvägning och jag är väldigt nöjd med att jag prioriterade kvällens Püssy a Gogo-arrangemang framför Sleep på Strand igår. Beslöt mig för att inte riska Roadburnupplevelsen. Mindre nöjd är jag med att jag gick hem och sov istället för att se Lemonheads framföra "It's A Shame About Ray" i sin helhet i fredags, men jag var så jävla jävla trött. Vill aldrig mer höra talas om den spelningen, ok?

Saturnalia Temple inledde med delayhitten "Aion Of Drakon", precis som på Roadburn. Redan i Holland slogs jag av hur otroligt snyggt Tommie Eriksson rör sig på scenen. Han har en fascinerande lätthet i sitt gitarrspelande som blir hypnotisk för mig. Den påverkas aldrig, hur mycket han än slänger med håret eller kastar sig framåt eller slår med näven i luften när han egentligen vill slå ett riff till men måste vänta in takten.

Jag tittar alltid väldigt mycket på hur gitarrister förhåller sig till sitt instrument, kanske för att jag själv aldrig var speciellt avslappnad när jag spelade elgitarr i tonåren. De två första låtarna jag fick lära mig av fritidsledaren Zappa, en gammal (var säkert över 20!) hippie med slitna jeans och långt ljusrött hår i mittbena, på Unga Örnar-gården i Mölndal var "Paranoid" och "For Whom The Bell Tolls". Riffandet hade jag inga egentliga problem med, men Zappa envisades med att jag skulle nöta in de olika gitarrintroslingorna och de är fan inte speciellt lätta när man knappt tagit i en gitarr tidigare.

När jag kämpade som mest för att lära mig brukade jag ägna ganska mycket tid åt att låtsas att jag var olika gitarrister i olika favoritband. Just då, sent 1989, hade Red Hot Chili Peppers precis släppt "Mother's Milk" som jag avgudade och jag dagdrömde ofta att jag var John Frusciante. Han spelar också fruktansvärt snyggt. Själv insåg jag ganska fort att det var roligare att lyssna på musik än att spela den. Men dagdrömmandet har ju inte riktigt gått över med åldern. Så just nu i mitt huvud spelar jag gitarr som Tommie Eriksson och intar scenen som Jex Thoth.

Herregud vad grym hon är. Visst, skivorna är svinbra, men det är liksom ingenting mot att se henne live. Inlevelsen, hennes dramatiska kast över scenen, capen, allt hår överallt, rösten, energin. Vad man än skriver låter futtigt (och klyschigt). Sammanfattningsvis: Jag vill växa ut mitt hår långt och visa svettblank, muskulös rygg i alla plagg jag bär. Roligt också att Jex Thoth bett om Saturnalia Temple som förband eftersom de är fans. En perfekt måndagkväll, i all sin enkelhet.

På lördag åker jag till Umeå igen. Det blir fjärde gången på ett halvår. Bra jobbat för någon som rört sig norr om Gävle så sällan att det går att räkna på tårna. Den här gången ska jag gästa Umeå Musikmässa och prata om boken och hur det kom sig att jag började jobba med musikjournalistik. Jag pratar mellan 13 och 14 i House of Metal-rummet om någon känner sig sugen.

Mitt mål för resan är att ta reda på hur Dark Side Cowboys låter.

I förordet till "Fanzinera - Photographs 1985-1988" av Carl Abrahamsson berättar den amerikanske fotografen Richard Kern att Göteborgsbolaget Radium bjöd in honom att visa sina bilder ett par gånger på 80-talet. Han knarkade rätt hårt på den tiden, så det var alltid en psykedelisk upplevelse att resa iväg:

"I'd get on a plane, begin kicking dope immediately, then be forced to start looking for something to dull the pain as soon as I landed. In Sweden the favored drugs seemed to be speed, alcohol and cigarettes. No one slept."

"Fanzinera" innehåller anekdoter och bilder från Abrahamssons två fanzines; Lollipop och Acts of Interstellar Torture. Jag bodde utomlands precis under de åren i mitten av 80-talet och när jag kom hem var jag lite för ung för att få komma in på Draupner och de andra svartklubbarna där banden kring Radium och alla de andra hängde. Kanske är det därför jag inte kan se mig mätt på ett ungt Union Carbide, Freddie Wadling och band på besök; som The Cramps, Sonic Youth och Gun Club.

Carl Abrahamsson gav ut den första skivan med Union Carbide Productions, låten "Financial Declaration" låg på en flexidisc som följde med Lollipop. Längst till höger sitter Henrik Rylander. Jag gick i samma klass med hans lillasyster Lisen i grundskolan och minns hur coolt jag tyckte att det var att hennes storebror (som jag dessutom tyckte var assnygg) spelade i ett riktigt rockband som blev uppmärksammade i Göteborgs-Posten. Längst fram sitter Björn Olsson, detta geni till musiker! Han är fan helt grym, både det han gör med andra band och på sina egna soloskivor. Han är också extremt rolig, oftast utan att veta det själv. 2005 körde jag ut till hans hus på Orust och intervjuade honom för Sex, och det är en av de intervjuer som jag är mest glad för av alla vi publicerade. Ett exempel ur intervjun:

Skriver du dina låtar i bilen?

- Ja. I somras var jag på Björkö och skulle hälsa på min son. Jag var försenad och hans mamma ringde och sade att han hade somnat. Jag hade kaffe med mig och stannade till på ett ställe. Sedan badade jag och gjorde en grym låt. Sedan grät jag för att den var så bra. Efteråt berättade jag om det för mitt ex och då gjorde hon kräkljud. Precis så är det. Men låten är en av mina bästa någonsin.

Aaaah, Sjuans gatukök på Vasagatan. Götebåååårg! Stefan Kéry längst till vänster har givit ut skivor på Subliminal Sounds i evigheter, bland annat upptäckte han Dungen. Nu ger han ut Skogen Brinner som jag tänkte se på Muskelrock. I mitten står Isse Samie som jobbade bakom disken på Dolores Records runt -89-90. Av honom köpte jag mina första dödsskivor och demos. Till höger slår John Scarisbrick ut med händerna. Vid den tiden bör han ha varit medlem i Morbid. Sedan blev han modefotograf och har tagit de fina pressbilderna på mig och Jon till boken. (Jon är för övrigt inte så nöjd med sin min på bilden på innerfliken, men jag ville så gärna ha den att han böjde sig för min fåfänga. Väldigt fint.)

Apropå att vara göteborgare, idag bad min äldsta dotter mig att ta fram "glajjerna" och avsåg sina solglasögon. Jag höll fan på att svimma. Hon är inte ens fem år gammal! Båda mina barn pratar bred stockholmska med en söderslang som jag knappt trodde existerade längre. Det är svårare än jag trodde att smälta. Från och med nu blir det bara Albert & Herbert på tv!

Här skriver Carl i min bok. Utställningen hänger på Snickarbacken 7 i närheten av Stureplan. Flera av bilderna är till salu, men tyvärr inte de här grymma brudarna/stilförebilderna.

Resan i D-takt kommer väl främst banden att bjuda på, men lite punk blir det nog allt på 44:an nästa lördag. Komsi komsi!

Professor Stig Arlinger har sannolikt aldrig varit på konsert. Jo, möjligen någon trevlig jazzspelning, där en mjuk trombon smekt trumhinnorna lika fint som whiskeyn hans strupe till kaffet som ingick med jazzen. Sedan igår, när han i en artikel i DN sade att det är en bra idé att sänka den redan imbecilla decibelgränsen från 100 till 97, är han en av det populärkulturella Sveriges mest hatade män. Och det hatet är välförtjänt. För jag vill inte gå på en konsert till som den i söndags i Stockholm, när Vulcano och Nifelheim gav fina framträdanden som inte berörde mig alls eftersom volymen var för låg. Jag vill inte se black metal på scen - eller någon annan musik heller för den delen - och kunna höra vad människor som står i baren pratar om. Hoppas nu fan inte att det här blir ett förslag som går igenom.

24 timmar i ett 25-gradigt Berlin. Längtar redan tillbaka. Att dricka öl på uteservering till halv fyra på natten. Långfika med Steven och Sarah. Steven är lillebror till Leif Cuzner och fotografen bakom den fina kollobilden på Leif och Nicke Andersson i "Blod Eld Död".  Nu har jag sovit i tolv timmar, är fortfarande trött och ska dra till Vasaparken med barnen. Inte den riktiga Vasaparken dock, den finns bara i Göteborg.