Headhunter

  

Matt Pike har blivit bestulen på sin favoritgitarr. Den snoddes från studion i Santa Rosa och nu är han väldigt ledsen och arg. I Santa Rosa bor även Tom Waits. Just saying!

Tar tillfället i akt, nu när Matt Pike ändå är aktuell, att visa den finaste bilden jag någonsin sett. På Sleep. Naturligtvis langad från Björn "Dopesmoker" Hjalmar.

Jag kan inte sluta kolla på Matt! Vilken bra min. Och så måste jag ju lägga till den finaste bilden av alla! I pizzakön på bargatan i Tilburg, under årets Roadburn. Sammanfattningen av festivalen kan du läsa HÄR.

av Ika Johannesson

2012-08-31

Bulbs Of Passion

  

Börjar dagen med två väldigt bra låtar! Älskar Dinosaur Jr. Min chef Henrik som sitter jämte mig här på Kobraredaktionen hävdar att videon är skitdålig men det tycker inte jag. Igenkänning! Well, pappa slog ju inte direkt sönder huset när jag dejtade i tonåren, men herregud vad man gråtit över idioter i sin ungdom. Det enda irriterande är att killen är blurrad. Varför är han det?

Och Witchcraftlåten är ju genial. Ser mycket fram emot skivan. Med dessa låtar peppar jag inför att gå på litterär elitfest ikväll. Bonniers har sin årliga fest för kulturjournalister och författare på Nedre Manilla ute på Djurgården, very swanky. Jag ska gå för första gången. Tydligen ska det drickas enorma mängder gratisvin och röjas rejält. Vi får väl se! Återkommer med rapport.

av Ika Johannesson

2012-08-28

Hellish Blasphemy

  

Mammas pojkar from Film&TV-Producenterna on Vimeo.

Nu har första trailern till Ulf Malmros kommande film Mammas pojkar dykt upp. Initialt skulle filmen ha hetat Bröderna Hårdrock, men det har Malmros i alla fall haft den goda smaken att ändra. Vad tycker ni? Själv slits jag mellan att tycka att man får göra film om det mesta i yttrandefrihetens namn (plus att jag tycker att han gjort i alla fall en genial film i och med Smala Sussie), samtidigt som jag känner Tyrant och Hellbutcher i Nifelheim och vet hur överjävligt de tycker det är att bli gjorda till åtlöje ännu en gång, och denna gång på mycket bredare front. Dessutom är jag extremt trött på nidbilden av hårdrockare som efterblivna. Det är en så lätt poäng, måste den tröskas ännu en gång? Och måste den asfula, överdrivna och totalt overkliga Lisbet Salander-emo-cyber-looken fortleva inom svensk film? Ja, jag pratar om din stylist Tuva Novotny. Det är förjävligt.

av Ika Johannesson

2012-08-21

Sleazin’ In The City

  

Dagen efter var det bara den här skivan som erbjöd lindring för min post-Patti-urladdning. Fan vad bra den är. Jag minns precis när jag köpte den. Hade inte hört en enda låt, men de skulle spela förband till Mötley Crüe på Scandinavium 1989 och på den tiden innan man blev en luttrad konsertbesökare så lyssnade jag noga in mig även på alla förband. Insåg fort att Skid Row var genier och mycket riktigt var de en miljon gånger bättre än Mötley live. Det där förbandsinlyssnandet är anledningen till att jag fortfarande har skivor med lite mindre bra band kvar i backarna. Michael Schenker Group och Britny Fox till exempel (förband till Def Leppard respektive White Lion, eller var det kanske Warrant?).

Jag började köpa vinyler relativt sent eftersom jag bodde utomlands i ett icke vinylcentrerat land i flera år, plus att i min familj samlades det på köpekassetter, inte LP-skivor. När jag väl började 1989 gick det å andra sidan rätt fort. Jag var extremt noga med katalogiseringen, numrerade både kassetter och vinyl och hade maskinskrivna dokument med band och titel ordentligt insatta i pärmar.

På den tiden kostade en ny skiva 65 spänn på Skivhugget i Göteborg. På Bengans hade de stora lågprisbord där man kunde fynda nya Sabbath och Zeppelin-plattor för 40. Jag handlade också mycket på Dolores, Myntsamlingen i Stigbergsbacken och på second hand-nasaren Satisfaction i Haga. Där jobbade ett flummigt tvillingpar med långt hår och runda glasögon. Såg en av dem när jag var i Göteborg för några år sedan och höll nästan på att hälsa. Ungefär som att jag alltid automatiskt hälsar på Jonas Gardell varje gång jag ser honom, av någon jävla kändisigenkännaranledning som jag desperat försöker motverka.

av Ika Johannesson

2012-08-11

It Is The Evening Of The Day

  

Här sitter jag och visar Patti Smith och Marie-Louise Ekman att jag har fem fingrar på handen. Samtalet i Modernas auditorium gick bra, men man kan ju säga att jag har varit mer avslappnad i mitt liv än när jag satt där. Marie-Louise hade jag hunnit prata med före, men Patti höll sig på sin kant inne i teknikrummet där vi fick våra headsets eftersom hon ville "keep it fresh" inför samtalet.

Jag har aldrig varit ett superfan av Patti Smiths musik, speciellt inte Horses som ju alla älskar så mycket, utan snarare de senare skivorna. Jag har mer sett upp till henne som person och kvinna.  Biografin Just Kids tycker jag lider av en alltför pretentiös ton, så jag var lite orolig för hur hon skulle vara att prata med. Jag hade inte behövt oroa mig alls, hon var varm och generös och rätt rolig i all sitt utdelande av livsvisdom.

Råkade klanta mig lite med några formuleringar, speciellt den som jag inledde med att säga "I'm very interested in speed", med vilken jag ville ta reda på hur snabbt de jobbade. Patti och Marie-Louise stirrade på mig och började fnissa. Först då gick det upp för mig vad de hört, hehe. I slutet av samtalet när jag bad dem ge råd till dagens unga konstnärer så avslutade Patti med att uppmaningen att "Keep your nose clean". (Jag ba: "Åkej.")

Sedan blev det tjurrusning mot Pattis signeringsbord och jag rusade bort till Bucky Dome där jag skulle prata med Marianne Faithfull och performancekonstnären Sofia Hultin - kolla hennes grejer, väldigt roliga, HÄR. Jag hann träffa Marianne innan och insåg rätt fort att hon var en - vad ska man säga nu när det finns Google Translate? - ehm, rivig karaktär.

Jag ville mest prata om Mariannes egen skapandeprocess, men det var inte hon så sugen på. Mellan högljudda skämt och rökhosteattacker radade hon istället upp Stonesanekdoter och pratade om hur det var att agera musa åt Keith och Mick. Hon var sjukt rolig och jag hade kunnat prata i flera timmar, men hon skulle upp på scen (där hon tyvärr var extremt tråkig).

När festivalen packade ihop (sjukt tidigt, före midnatt!) så hamnade vi på efterfest i en närliggande musikstudio där jag på ett mycket oväntat sätt ägnade en halvtimme åt att friformsimprovisera på timpani. Bra kväll!

Bilderna kom på mail från Johan Danielsson, tack tack!

av Ika Johannesson

2012-08-11

Be Forewarned

  

Såg dokumentären om Pentagram för några veckor sedan. Last Days Here är en fantastisk, rörande film om Bobby Lieblings kamp mot drogerna och fanet Sean Pelletiers kamp (främst mot Bobby Liebling) för att återförena bandet. Nu kan man se filmen i sin helhet HÄR! Vet inte hur länge den kommer att ligga uppe, så check it out så fort som möjligt.

Pentagram kommer också och spelar i Sverige i november! Den 7 november på Truckstop Alaska i Göteborg och den 9 november på Nalen i Stockholm.

av Ika Johannesson

2012-08-08

Glitter In Their Eyes

  

Idag håller jag i två samtal under festivalen Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen. Är extremt spänd inför detta eftersom de jag ska prata med är inga mindre än:

Klockan 15.00 Patti Smith och Marie-Louise Ekman i Modernas auditorie

Klockan 17.00 Marianne Faithfull och Sofia Hultin i Bucky Dome

Till samtalet med Patti och Marie-Louise kan man komma in utan att ha festivalband. 150 biljetter släpps i Modernas reception klockan tolv. Det lär bli kaos, men det finns i alla fall den möjligheten.

Jag har bara sett Patti Smith en gång tidigare och det var bisarrt nog samma kväll som CBGB's skulle slå igen. Jag skulle skriva för Dagens Nyheter och fick komma in på någon sorts mediespelning med Patti och hennes band. Det var ju magiskt på ett sätt såklart, men samtidigt den sortens nostalgi som jag kan tycka är svårsmält. Vi stod där i den fuktiga, illaluktande, nerkladdade lilla lokalen och försökte liksom uppleva något som inte funnits där på väldigt länge. Efteråt, eller var det innan, kommer inte ihåg, stod jag i folkmassan utanför när Patti kom ut och plockade fram sin stora antika kamera. Folk stod i en ring omkring henne och tog bilder på när hon tog bild på markisen till klubben där hon hängt 30 år tidigare och det blev bara för mycket meta av allt.

Om fem timmar sitter jag och konverserar henne och Marie-Louise Ekman, en annan idol, på scen. Herregud.

av Ika Johannesson

2012-08-03

School Daze

  

Eftersom det har varit rätt regnigt i sommar har jag ägnat en massa tid åt att gå igenom grejer på landet, bland annat min gamla sekretär som jag haft sedan jag var sju år. Bland dagböcker, japanska dockor med olika peruker, fotoalbum och annat junk låg mina gamla elevkalendrar från gymnasiet. Här ovan syns läsåret 89/90 och 90/91. Det hände väldigt mycket med min musiksmak under de åren. Efter att jag började ettan och omsorgsfullt klädde kalendern med Guns'N'Roses, Sabbath och AC/DC så upptäckte jag thrash och death metal. I innerfliken på Gunskalendern hittade jag den här annonsen som jag rivit ut ur Göteborgs-Posten.

Det var på den omtalade efterfesten i Tompa Lindbergs föräldrahem som det sägs att Tompas pappa vaknade kissnödig och fann att det var kö till toan. Där ställde han sig efter Bill Steer. Tompa hade världens snällaste föräldrar. Var tvungen att googla Tre Å Komp. De finns fortfarande. Underhöll så sent som för två veckor sedan på Järnskogs hembygdsgård i Koppom.

I innerfliken låg även den här flyern. Den här butiken minns jag knappt. Gör ni?

av Ika Johannesson

2012-07-31

Bats In The Belfry

  

De här bilderna är tagna sommaren 2007. Året därpå målade vi om huset och lagade några hål i fasaden. Då flydde fladdermössen sin kos. Jag kan inte säga att jag saknar krafsandet inne i väggen precis vid huvudkudden, men jag saknar deras enorma aptit på myggor och det spöklika flaxandet i mörkret när man går ut och den lilla lilla oron över att plötsligt få ett par klor i huvudet.

Jag har varit fascinerad av fladdermöss ända sedan vi flyttade till Singapore när jag var elva år. Trädgården var full av palmer och när vinden blåste upp de långa palmbladen kunde man se mängder av fladdermöss som hängde i rader där under. Jag tyckte att det var extremt spännande. Idag har jag en uppstoppad fladdermus på väggen hemma. Den köpte jag i - av alla ställen - turist- och New England-romantikermeckat Newport, Rhode Island. Den hängde där i fönstret i en helt vanlig tingeltangelbutik och jag köpte den direkt. Sjuhundra spänn. Som hittat. Höll sedan på att både missa anslutningsplanet hem och bli av med den där jag åkte in i tullen i Amsterdam. Tulltjänstemännen misstänkte att det var en utrotningshotad art, men det var det lyckligtvis inte.

På nyårsafton i år fick jag en väldigt vacker fladdermusring i silver precis efter tolvslaget. Den fastnar visserligen i allt, men det gör inget.

Ett av sommarens projekt är att locka tillbaka fladdermöss till tomten och detta ska ske genom att montera en fladdermusholk i trädgården. Den här köptes, mycket passande, på Ottenby fågelreservat på Öland tidigare i somras och nu ska den upp. Måste bara fixa lite takpapp och klä den med så det inte regnar in. HÄR finns mer info om fladdermöss och ritning om man vill bygga sin egen holk!

av Ika Johannesson

2012-07-29

Lurking In The Dark

  

En och en halv månad senare! Ett av de första inläggen på den här bloggen var från Sweden Rock i fjol. Det går att läsa HÄR. Då var vi på plats för att lusa ner området med flyers om boken. Det var rätt läskigt eftersom den verkligen inte var klar och direkt efter festivalen racerkörde jag upp till stugan och skrev sedan hela sommaren. Nu var jag tillbaka för en dag, framför allt för att se Kingen såklart, men också för att signera böcker. Jag satt i en timme och tre böcker fick jag kladda i! Det verkar vara det gyllene talet för exakt lika många signerade jag på Peace and Love och lika många var det på debattsamtalet på Akademibokhandeln. Men det räcker faktiskt med att en enda person har köpt boken, gått till sin husbil på campingen och läst ut hela boken under den kväll han tyckte att line-upen var svag och sedan gått tillbaka till Sweden Rock-butiken för att få den signerad. Det räcker för mig.

Innan signeringen kollade jag ett par av de väldigt få band jag ville se under lördagen. Hell, som jag missade på Muskelrock.

Och Girlschool.

Förra året bodde vi i en stuga med folk vi knappt kände och det var så trevligt att vi bokade plats där i år igen. Fast denna gången utan Petter, utan istället med Christoffer. Efter signeringen samlades vi på uteplatsen.

Sedan var det ju inget mer att kolla på förrän King Diamond skulle på scenen. Och helvete vad bra det var. Bättre än på Arenan 2006, trots Volbeat-gästinhopp. En dålig sak med att stå längst fram dock - alla som sjöng med på olika nivåer av falsett, precis lika plågsamma allihop.

Kollade Mötley Crüe främst för att jag inte sett dem sedan 1989, men eftersom det inte gick att känna igen låtarna på grund av Vince Neils gutturala stönanden så gick jag istället till backstageområdet och hängde med Kristian Necrolord Wåhlin som höll på att montera ner sina omslagsmålningar som hängt i backstagebaren under festivalen.

Mmmmm, räkost!

Den fina badrumstapeten i stugan.

av Ika Johannesson

2012-07-25